If you can dream it, you can do it.

För två veckor sedan hittade veterinären tumörer på min älskade guldklimp. För att veta om tumörerna är elak- eller godartade måste de söva ner henne och med hennes hjärtproblematik är det inte säkert att hon vaknar upp igen. Även om jag får reda på vad det är som spökar i hennes juver hjälper det inte det minsta. Operation går att ta till och hjälper för stunden men botar inte, tumörer av dessa typer kommer alltid tillbaka. Det ända som finns att göra nu är att vänta & tro på hoppet om att tumörerna inte ska växa eller sprida sig. Dagen då jag ska ta farväl av min älskade hund vågar jag inte ens tänka på, även om jag nu vet att den dagen kan vara skrämmande nära. Jag kan inte tänka mig en dag utan henne. Det går inte att beskriva hur mycket hon betyder för mig - jag skulle inte ens vara i närheten om jag ens försökte. Med hjärtproblematik, höftproblem, ryggont och en kronisk njursjukdom trodde jag inte hon kunde få ännu mera, jag är helt förkrossad. Hon har det bästa hundliv en hund kan ha, jag gör allt för henne och ändå smyger sig sjukdom efter sjukdom på. Mitt i allt kaos har jag praktik, en fruktansvärd hemtenta att skriva, plugg till två feta tentor och en ångestfylld examination av projektplanen. Och Hawaii & Sydafrika som jag har bokat.. Nu vet jag inte ens om jag vågar åka. Om något händer henne när jag är iväg kommer jag aldrig - aldrig - förlåta mig själv. Allt detta gör så jävla ont i hjärtat. För mig är Molla allt och utan henne är jag ingenting. Tårarna tar aldrig slut ♥