If you can dream it, you can do it.

Idag är det två år sedan du tog ditt sista andetag i min famn, älskade hund. Det finns inte ord för hur mycket jag saknar dig och jag önskar varje dag att jag fick vara dig nära igen. Men jag vet att du är där, där med mig – vart jag är befinner mig. Du är stjärnan som lyser starkast på himeln i nattens mörker, världens bästa Molla ♥

 

 

I lördags eftermiddag körde vi akut in till Hässleholms djursjukhus. Under det som skulle bli det avgörande samtalet med veterinären i undersökningsrummet strilade tårarna ner sakta och försiktigt längs mina kinder. Det fanns inget mer att göra och du visade oss med hela ditt kroppsspråk att du var redo för ett avslut - "bägaren har runnit över och jag kan inte ge er mer" som veterinären sa åt Mollas vägnar.  Dina sorgsna bruna ögon som tittade in i mina gjorde så ont i mig, jag visste att det var dags. Jag hade inget val att göra - Molla tog beslutet åt mig.

De satte kanylen i ditt vänstra framben och du sa inte ett ljud. Vi gick ut för sista gången, satte oss ner och tog våra sista andetag i den friska luften tillsammans. När vi skulle resa oss ville du först inte gå med, när du efter en stund reste dig ville du inte ta några omvägar - du ville raka vägen tillbaka. Jag släppte dig lös för sista gången så att du skulle få springa, men du gick sakta och med nedsänkt huvud. Kvart över åtta befann vi oss i rummet där vi skulle ta farväl av varandra. Jag låg bredvid dig, snusade i din nacke, andades in dina dofter, smekte dig över din vackra päls, viskade de vackraste orden i ditt öra och vi bara var - du och jag, som alltid. Tio i tio kom veterinären in till oss, med tre sprutor som skulle avsluta min allra bästa hunds liv. Hon talade om för mig att "när jag har börjat kommer det att gå snabbt". Jag nickade där jag satt med min hund i famnen. Sakta började hon spruta in vätskan i hennes kanyl och jag viskar "god natt min skatt - jag älskar dig" i hennes öra och därefter tar Molla sitt sista andetag. Hon somnade lugnt och tryggt med huvudet i min famn 21.55 den 22:e juni 2013. När jag förstod att det var över och veterinären hade lyssnat på hennes hjärta för sista gången brast det fullkomligt för mig. Jag hade varit stark ända fram tills Molla tog sitt sista andetag - nu när det var över forsade tårarna ner för mina kinder. Utan smärta såg hon så fridfull ut. Halv tolv på natten lämnade jag Molla, jag kysste henne en sista gång och smekte hennes vackra päls, tittade ner på henne i kistan och gick ut från rummet och djursjukhuset.

Kvar står jag med ett brustet hjärta och funderar på om jag någonsin kommer att bli hel igen. Hela min värld har rasat samman, du var min värld och den jag levde för. Utan dina andetag är jag ingenting - hur ska jag någonsin kunna resa mig igen? Min andra halva har lämnat mig men kommer alltid att finnas kvar i mitt hjärta. Det finns inte ord som beskriver hur mycket hon betyder för mig och hur mycket jag saknar henne, hon och jag - tillsammans var vi som ett, var dag och minut. Hon kommer fortfarande att vara allt för mig - världens bästa Molla. Tack älskade hund för allt du har gett mig, tillsammans har vi haft de bästa åren i våra liv. Med mig som smärtlindring gav jag dig styrka och din styrka gav mig smärtlindring. Molla, jag kommer alltid att älska och sakna dig mest av allt på hela jordklotet.