2014-06-01
Idag har jag jobbat två månader som legitimerad sjuksköterska..
& jag älskar mitt yrke och min yrkesroll! Jag jobbar på en akutvårdsavdelning och är jag inte sysslolös för en sekund.
Som sjuksköterska ska jag ska jag bland annat kunna svara på frågor och lugna oroliga anhöriga till patienter jag inte ens vet ett dugg om, kunna fatta snabba, ibland livsavgörande beslut och oftast helt på egen hand men även kunna "se in i framtiden" och alltid ligga minst 3 steg före alla andra vad gäller den fortsatta omvårdnaden och förhindra alla risker som kan uppstå. Aldrig någonsin får jag vara det minsta osäker på doser, olika läkemedel eller när/hur/var det ska administreras samtidigt som du har miljoner andra högprioriterade saker att göra på exakt samma gång. Det är vardagsmat att ha kanske 10 olika personer som "drar" i dig samtidigt, läkare, undersköterskor, kuratorer, sjukgymnaster, arbetsteurapeuter, biståndshandläggare, anhöriga, studenter..
Jag tokgillar fart och fläkt, men det finns även de dagar då det kan bli för mycket för mig. De dagar jag varken hinner gå på toaletten eller ta min lunchrast. Överbeläggningar av patienter och sjukskrivningar bland personalen gör inte saken bättre. Någon enstaka gång när jag gått från jobbet har jag varit nästintill gråtfärdig. Jag kan då känna mig fruktansvärt otillräcklig för min patienter. Jag ger vård, men ingen god vård. Missförstå mig rätt, jag älskar mitt jobb och jag älskar att jag älskar det. Men! Jag är rädd att min kärlek kommer att tillåta att det trasar sönder mig. Jag är 22 år och har redan byggt upp en rejäl rädsla inför utbrändhet.