/ Allmänt /

En kärlek, i två världsdelar.

Idag är det tre månader sedan jag och min andra halva stod på Kastrup och han lämnade mig för sitt äventyr i Australien. Kvar stod jag med L's mamma som omfamnade mig hårt medan tårarna fullkomligt forsade ner för mina kinder, det fanns ingen som helst hejd på dem den där dagen.. De forsade i flera timmar och när det gjorde som mest ont bara skrek jag rätt ut. Det finns inget jag ogillar så mycket som att säga hejdå och ta farväl av människor och då förstår ni att Kastrup inte är mitt favoritställe. Än värre blir det med vetskapen om att det dessutom inte finns en hembiljett bokad så jag vet inte när vi ses igen.. DEN tanken, den orkar jag inte ens tänka.
 
Hela den här grejen, att ha ett förhållande där man är i två olika världsdelar med timmar av tidsskillnad och ingen nätuppkoppling sinsemellan är så svårt att förklara. Det går inte att förstå om man inte har gått igenom det som vi gör, för tredje gången dessutom. Saknaden går inte heller att beskriva, men somliga dagar gör det mer ont än andra. Idag är en sådan - bara för att nämna en av alla. Och den sextonde februari var också en sådan dag då det gjorde lite mer ont än vanligt. Den dagen hade vi fyra år tillsammans, han i Australien och jag i Sverige. Ett par dagar innan den dagen fick jag världens finaste kärleksbrev från honom.. Det brevet har jag läst tusen gånger om och varje gång bubblar känslorna lika mycket ♥